plaTines braigheter

På en nyborstad gångväg mellan några huslängor i mitt bostadsområde hade någon visat prov på tålamod. Med kritor i olika färger hade asfalten prytts av en hage. Liksom många hagar ritade med krita på asfalt var strecken den bestod av lite sneda och vinda, men det som gjorde den här hagen så speciell var dess längd. Dess oerhörda längd! Den slingade sig fram längs vägen, svängde lite hit och lite dit, ibland i tvära vinklar, ibland i snirkliga kurvor. Ibland blev den bredare och ibland smalare. Och längre och längre bort sträckte den sig.

Eftersom gångvägen går i en båge på det här stället kunde man inte se var hagen slutade när man stod vid dess början. Först efter att fascinerat ha följt den en bit kunde man se dess slut – fortfarande en bra bit bort. Jag uppskattar att hagen slingrade sig i närmare 50 meter! Där kan vi snacka om barn med tålamod.

Nog började det rycka lite i mina haghopparmuskler, men tyvärr hade min vuxna, analytiska blick redan avslöjat för mig att hagens starka sida inte var att bli hoppad. De långa “enbenssträckorna” samt att det var så tätt mellan de små rutorna skulle snabbt få vilken haghoppare som helst att tappa intresset. Tanken att bara hoppa varannan ruta slog mig men avfärdades i samma stund som den dök upp. Det skulle ju inte vara att hoppa hage på riktigt. Jag fick helt enkelt nöja mig med att gå bredvid och beundra skapelsen.

Även för den som låg bakom hagen fanns antagligen den stora glädjen inte i hoppandet utan just i skapandet av den. Säkert provhoppades den någon gång. Bara för att testa liksom. Kanske räckte inte ens engagemanget till att hoppa hela de 50 metrarna. (Det är verkligen väldigt långt för att vara en hage.) Men sedan lockade säkert nya utmaningar, eller så var det dags att gå in och äta. Så är det alltid.

Hagen blev till. Den blev färgglad, slingrig och lång. Jättelång! Och sedan lämnades den att långsamt nötas bort under fotsulorna på hundrastare, pensionärer och barnvagnsföräldrar. Nog lär många av de förbipasserande, liksom jag, lägga märke till den långa hagen och ge den ett varmt leende. Och visst har vi alla någonting vi kan lära av den.

En dam kom fram till mannen i kassan på Konsum. “Det är ena konstiga brödpåsar ni har…” Hon höll upp en sådan där långsmal papperspåse som det är meningen att man ska stoppa en bagett i. Genom påsens plastfönster kunde man se att hon stoppat in ett antal småbröd av fralltyp som lagt sig i en rad och fyllt upp den smala påsen. Jag kunde inte låta bli att le. Det såg så sött ut och jag bestämde mig genast för att alla frallor jag inhandlar framöver absolut ska läggas i bagettrör. (Synd bara att jag själv inte äter frallor.)

“Oj! Men vi har större påsar också. Bredare.” Mannen i kassan visade påsarnas storlek med händerna och började förklara var de låg.

“Äsch, nu har jag ju redan pillat ner dem i den här påsen.”, sa damen lite otåligt och verkade så komma till sitt egentliga ärende. Hon pekade på det nedersta brödet genom påsens fönster. “Ni hade bara en fralla…”, sa hon och tittade lite klurigt på honom. “Är de här också frallor?” Hon visade på de andra småbröden i påsen; några hade frön på sig och några var lite mörkare i färgen, antagligen någon fullkornsvariant.

Plötsligt förflyttades vi till ett stånd på Hötorget. Den annars ganska tråkiga mannen på Konsum förvandlades till frukthandlare som i sitt marknadsstånd sprack upp i ett brett leende och nöjt utbrast: “De är det för dig!”.

Damen svarade med ett av de hjärtligaste kluckande skratt jag hört. Så gav hon honom en glimtande blick och började gå inåt affären. “Då ska jag bara hämta det andra jag skulle ha också.” Och medan hon drog sig iväg in bland hyllorna gled Konsum tillbaka från sin tillfälliga förvandling och blev återigen sitt gamla vanliga jag. Varor packades upp på bandet, blippades och åkte vidare för nerpackning. Standardfraser utbyttes, betalkort drogs, koder trycktes och kvitton överräcktes.

Men kvar i magen satt en liten glad fjäril, som hade observerat och som inte tänkte glömma.

På en promenad i ett småhusområde upptäckte jag någonting som gjorde mig mycket glad! En sån där sak som många nog pratar om att “åh, vad praktiskt det vore”, men som trots sin enkelhet aldrig blir genomförd. Här hade den dock blivit genomförd och det är precis såna småsaker som kan få mig att känna att världen kanske inte är så hopplös trots allt!

Vid grinden till en av tomterna jag passerade satt en brevlåda. Precis som vid alla andra grindar, trodde man vid första anblicken. En helt vanlig smutsgul halvrostig liten brevlåda. Men någonting var ändå annorlunda med den här brevlådan. Varför sträckte sig ett snöre upp från brevlådan till ett fäste i husets fasad? En tvättlina på så låg nivå? Nej… kunde det vara så som jag ville att det skulle vara…? Jag vågade knappt tro det.

Men jodå. Istället för att sitta fäst på en stolpe hängde den här brevlådan på en några meter lång vajer mellan grindstolpen och ett fönster i huset. Parallellt med vajern hängde även ett snöre som i ena änden var fäst i brevlådan. Någon hade alltså genomfört det som de flesta bara drömmer om! Någon hade sett till att kunna läsa morgontidningen. Utan att först behöva huttra ut i kylan för att hämta den. Här var det bara att öppna fönstret och hala in!

Egentligen är det verkligen lite konstigt att inte fler har sådana anordningar. Morgontidningen vill man ju kunna avnjuta innan man klätt på sig och gjort sig i ordning att möta dagen. Medan man är i ett sådant där skick när man inte vill träffa någon och inte heller bli sedd av någon. Men ändå är det som om folk bara kan skämta om en sådan sak som att göra det möjligt att hala in brevlådan från fönstret, att det inte är någonting som man faktiskt genomför. På riktigt. Vill man ha sin tidning får man allt gå ut och hämta den. Oavsett väder. Så är det liksom bara.

Men här var någon som bevisat motsatsen. Som visat att man får vara lite busig och lat och att man faktiskt kan genomföra projekt trots att de kanske ses som barnsliga. Och sådant ger iallafall mig inspiration och hopp!

Fuktigt och kallt. Blött och blåsigt. Regn och rusk. Mörkt och lerigt. November.

Solen har gömt sig långt bakom en massa av gråa moln där den bestämt håller sig undan. Gräsmattorna har blivit till leråkrar. Alla vackra löv har förvandlats till en tröstlös sörja på marken. Och regnet, det bara fortsätter att strila och strila. Fyller mer vatten till de redan översvämmande vattenpölarna som tar allt större del av gatan och trottoarerna i besittning. Bilarna orsakar små gråbruna kaskader när de kör förbi och fotgängarna får visa prov på sin smidighet när de håller sig undan för dessa samtidigt som de med små eleganta gasellhopp tar sig över pölarna för att komma över gatan.

Vad gör man i detta väder? Kurar hemma i värmen? Spolar upp ett varmt bad? Tar fram en god bok och kryper upp i soffan med en kopp te? Kanske senare. Men först? På med regnkläderna och sydvästen såklart! Vantar och halsduk! Här ska höststädas!

Gör så här: Read the rest of this entry »

Ett kvarter ifrån mig ligger en liten park där de har djur. Det är ungefär som en 4H-gård där barnen kan klättra in i kaninhagen och klappa kaninerna eller låta bli att mata hästarna. Förutom hästar och kaniner finns marsvin och getter samt lösgående höns och två katter.

Jag brukar gå dit ibland. Det är avkopplande att stå och titta på en idisslande get. Men lika mycker som att titta på djuren tittar jag på människobarnen. Det händer alltid någonting oväntat och roligt i mötet mellan barnen och djuren.

Nu har det kommit en ny get på besök. Det brukar göra det såhär års för att getinnorna ska få killingar till våren. I år heter han heter Jupiter och är en mycket kelig, långhårig och charmig liten get. Det mest speciella med Jupiter är dock att han luktar jättejättemycket get. Jag har aldrig tidigare känt någon större getdoft i parken om jag inte klappat en get och sen luktat på handen. Nu ligger doften över hela området.

Den sträva men också lite söta getlukten råkar vara en doft som jag tycker väldigt mycket om. Kanske för att det luktar precis som chèvre smakar. Eller kanske förknippar jag den med tiden som jag arbetade som volontär på en liten gård i en bergsluttning i franska Alperna.

Eftersom jag tycker så mycket om lukten är det hur som helst extra trevligt att Jupiter är så kelig. Jag brukar stå och klia honom på halsen genom staketet och han lutar huvudet bakåt för att jag ska komma åt ordentligt. Efteråt luktar man get om handen i flera timmar, trots att man tvättar sig.

Vid mitt senaste besök i parken upptäckte jag att det är fler än jag som gillar getlukt. Efter att ha kliat Jupiter som vanligt gick jag och tittade på kaninerna. Då döck Missan upp. (Fin fantasi när det gäller kattnamn där.) Hon hoppade upp och satte sig på staketet in till kaninerna där jag stod. Självklart började jag klia henne. Det roliga var att så fort min hand kom i närheten av hennes nos började hon istället slicka på mina fingrar. Den lilla sträva, kittlande tungan slickade långsamt och noggrant på alla mina getkliarfingrar. Jag fortsatte att klia henne men så fort jag kom i närheten av nosen ville hon återigen slicka på fingrarna. Smaken verkade aldrig ta slut. I motsats till om man doppat fingrarna i grädde fanns där ju ingenting att verkligen få i sig. Men därmed heller ingenting som kunde ta slut. Bara smaken av get. Som tycktes räcka hur länge som helst.

På något sätt påminde Missan så mycket om mig själv när jag känner doften av get. Jag kan ställa mig och dra in lukten i näsan och vill liksom bara hålla kvar den där. Inte andas ut igen. Bara fortsätta känna den, särskilja dess olika nyanser, leka med den. Men så måste jag andas ut för att lungorna ber om ny luft. Och då får jag börja om från början och dra in ny lukt. Och aldrig får jag riktigt grepp om lukten. Aldrig får jag nog.

Jag tror att jag är ganska ensam bland människor om att känna såhär inför getlukt. De flesta tycker nog att get luktar lite för starkt och strävt. Men nu vet jag att det i alla fall finns en som förstår mig. Att Missan känner som jag.

Vi skulle bygga ihop en bokhylla. En bokhylla i många, många delar som Gunnar ärvt av en släkting och som stått på vinden i flera år sedan dess. Det var sidostycken, skåpdörrar och hyllplan i olika bredder och längder. Många. Vi skulle inte få plats att montera upp allt men för att kunna skapa oss en bild av hur det hela hängde ihop och vilka av delarna vi skulle välja att använda fick vi glatt kånka ner allt från den sommarstekheta vinden.

Många turer blev det men sedan kunde vi klura ut vilka delar som hörde ihop med vilka. Då återstod bara skruvandet. Ja, och så skruvarna förstås. Skruvarna ja…

Read the rest of this entry »

Promenerade över en kyrkogård. Där växte en ask. Men asken var lite trasig. Och i den växte ett nytt litet träd! Först tänkte jag att den var värd åt ett av sina egna barn. Att den sått sig i sig själv liksom. Men det visade sig vara en liten kastanj som växte däri.

Det intressanta med det är att kastanjens frön ju inte är någonting mindre än kastanjer. De är inte precis några lätta små frön som fångas av vinden och flyger iväg för att börja växa någon annanstans än under sitt moderträd. Utan de är helt beroende av djur som bär iväg dem till andra platser. Och ovanför det nya lilla kastanjeträdets växtplats asken fanns ingen mammakastanj utan närmaste växte en bit bort. Alltså har någon (högst troligen en människa även om det förstås teoretiskt skulle kunna varit en ekorre eller fågel också) tagit upp en kastanj, burit med sig den och sedan lämnat av den i asken. Där den lilla kastanjen lyckades slå rot! Kanske en människa som är som jag. Som tycker om kastanjer för att de är så härliga att hålla i. Och som plockade upp en kastanj under det stora moderträdet. Och som njöt av att känna det lena fröet i sin hand. Och som sen gick förbi asken och fick ett infall att lägga kastanjen där. Och som sedan gick därifrån tänkandes att kanske, kanske slår den rot och börjar växa i asken. “Det vore roligt!”

Och kanske, precis som jag skulle kunna göra, sedan dess låtit kastanjen i asken falla i glömska. Och kanske en dag har personen återigen vägarna genom kyrkogården och blir lika glad som jag vid upptäckten av en liten kastanj som slagit rot uppe i en ask. Kanske var det till och med jag som la kastanjen där i asken någon gång för lagom länge sedan.

Har du någonsin blivit påflugen av en duva? Det har jag nu.

Promenerade fram på en trottoar vid Fridhemsplan. Det var inte trångt där jag gick men det var ändå en hel del folk som rörde sig omkring mig. Duvor brukar ju swoscha förbi en lite här och där eller flaxa upp då och då i närheten av en när man är inne i stan. Inget konstigt med det, duvorna finns ju överallt. Men visst har det hänt att jag funderat över hur de alltid lyckas hålla avståndet till alla människor som rör sig kors och tvärs i olika tempon, hur de undviker att bli trampade på. De ser ju nästan alltid ut att använda så lite energi som möjligt för att komma ur vägen, tar helst bara några hopp åt sidan och använder vingarna bara om de känner sig tvugna. Och ändå lyckas de alltid hålla sig undan. (Och utom räckhåll för barn.)

Den här duvan var kanske lite väl lat för den måste plötsligt ha känt sig väldigt trängd. Någon av mina medmänniskor på trottoaren kom väl för nära för snabbt. Plötsligt såg jag i ögonvrån hur en duva flög upp från marken en bit innanför mig på trottoaren och innan jag hade hunnit förstå vad som hände hade den passerat så nära framför mig att den smällde in sin ena vinge i ansiktet på mig.

Helt paff stannade jag upp, tittade på människorna runtomkring mig och skrattade för mig själv. Jag sökte fånga någon mötandes blick, för att få dela det hela med någon, men alla skyndade på åt sina olika håll utan att ägna mig någon uppmärksamhet. Ingen verkade ha tagit notis om vad som inträffat. Ingen ville möta min blick eller le med mig. För duvans del måste stöten ha inneburit att den kom ur kurs för ett ögonblick. Men den hade fortsatt sin flykt och var uppslukad av stadsbruset.

Helt ensam stod jag där. Med människorna som passerade förbi mig. Med känslan av duvans vinge kvar i ansiktet. Och med ett leende på läpparna. Det var bara duvan och jag som visste vad som hänt.

När allting känns tungt och trist kan det vara bra att pigga upp sig lite med att göra någonting vardagskonstigt. Piffa upp de gråa rutinerna i vardagen lite! Genom att göra saker på ett annorlunda sätt mot vad man är van vid, blir vardagen lite roligare, utan att det egentligen kräver någonting extra av en. För det är viktigt att det är lätt att genomföra vardagskonstigheten, om det krävs en startsträcka eller förberedelser så kan man ju inte vara spontan.

En vardagskonstighet som jag kom på när jag behövde piggas upp häromdagen var att ta med mig en glasspinne in i duschen och äta den medan jag tog min varma dusch. Vips blev det lite mer spännande att duscha! I själva verket var det ju nästan ingenting konstigt alls med att äta glass i duschen. Snarare kände jag mig lite dum som inte kommit på att prova tidigare.

De perfekta sätten att piffa upp vardagsrutinerna är nog just sådana som känns så enkla att genomföra att man undrar varför man inte alltid gör så. Och det största hindret mot att göra vardagen roligare är väl att vi är så vana vid våra vardagssysslor att det inte ens faller oss in att man skulle kunna utföra dem på något annorlunda sätt.

Mer fantasi åt folket!
(Och gärna tips på bra och enkla vardagskonstigheter åt mig om ni ruvar på några!)

När allt är slaskigt och grått och fult och man bara önskar att våren ska komma någon gång kan man i alla fall glädjas över Catharina Grünbaums “klockrena” beskrivning av det hela. Catharina Grünbaum är språkvetare på DN och dikten är ur hennes bok “I sällskap med språket” (som jag för övrigt varmt rekommenderar som tunnelbaneläsning).

Snösemantik

Drivans blomster smälta ned och dö.
Snön är inte längre vit som snö.

Själva ordet snövit skiftar mening
och betyder ‘vit med förorening’.

Vintervit är ispalatsets snöputs,
det vill säga grå av sand och tösmuts.

Nu syns sotet, fällt från vinterns himmel.
Prinsens vita fåle blir en skimmel.

Snövit gråter. Skönheten är bräcklig.
Hy som snö i tö är rätt förskräcklig.