Härom morgonen när jag satt på tunnelbanan hamnade jag mitt emot en ung mamma och hennes kanske 5-åriga dotter. Mamman satt under hela tågresan lutad mot fönstret med ögonen slutna och dåsade. Dottern däremot var pigg och satt på barns vis och gled omkring på sätet och studerade människorna omkring henne. Hon lyssnade ogenerat på människors samtal och iakttog dem, tills någon vände blicken åt hennes håll och hon snabbt tittade bort. Då och då tilltalade hon sin mamma som utan att öppna ögonen grymtade något, för mig ohörbart, till svar.
Flickan fortsatte att glida runt på sätet och började snart gnola. Eller kanske snarare sjunga för sig själv. För precis lika ogenerat som hon studerat de kringvarande sjöng hon “Lillla snigel akta dig” som om hon varit helt ensam.
Jag vill också sjunga “Lilla snigel akta dig” högt för mig själv på tunnelbanan för att göra resan kortare. Och liksom flickan höja rösten och avsluta med “…annars tar jag DIG!”, samt spänna kroppen och låta sig glida av sätet. Men jag vågar inte.
osram said,
Friday, 17 Feb, 2006 @ 0:08
När jag läste inlägget såg jag verkligen lilla tjejen ta i på sista ordet…=)