plaTines braigheter

Tre barn gjorde snöänglar utanför mitt fönster på andra sidan gatan. Det var så härligt att se deras olika tekniker. Någon viftade frenetiskt med armarna fram och tillbaka i liten vinkel, som en trollslända ungefär. En annan tog långa utdragna, nästan graciösa tag med armarna. Hon låg länge så, som om hon drömde sig bort under tiden. Kanske tänkte hon sig att hon svävade uppe i det blå.

Sen hjälpte de varandra upp ur änglarna. Den minsta killen var inte så nogräknad utan kravlade sig upp själv och snodde snabbt runt för att skåda sitt verk. Sedan tog han sin jämngamla kamrats utsträckta hand och hjälpte henne upp ur sin snöängel. De två drog därefter med gemensamma krafter upp den äldsta flickan, som antagligen var ett äldre syskon. De stod där en stund, snöiga om baken och betraktade sina änglar. Sedan gick de glatt vidare, kanske för att klättra i en snöhög eller hasa kana nerför någon liten slänt.

Men änglarna finns kvar, utanför mitt fönster, på andra sidan vägen.

Att bli bjuden på pannkaksfrukost är bra. Att tillbehören till pannkakorna är de godaste och fräschaste man kan tänka sig försämrar inte saken. Uppskurna nektariner, melon, mango (och andra exotiska frukter som jag tyvärr inte tål), glass och riven choklad… Kan pannkakor bli bättre än så? Jag har då aldrig ätit några iaf. Och när man till all denna lyx får sällskap av en massa trevliga vänner, då gör det inget att man är trött, dagen är dömd att bli rätt bra ändå.

Det var pannkaksmannen som bjöd på frukost. Även kallad Anton. Mina vänner har nämligen avgivit ett kollektivt nyårslöfte, att någon ska ordna gemensam frukost den första lördagen varje månad. Personligen så ger jag inte mycket för nyårslöften i vanliga fall, folk brukar ändå bara bryta dem. Men när ens vänner bestämmer sig för att fixa gemensam frukost en gång i månaden, då kan man ju inte gärna ha någonting emot det.

Tack för frukosten Anton!