Tre barn gjorde snöänglar utanför mitt fönster på andra sidan gatan. Det var så härligt att se deras olika tekniker. Någon viftade frenetiskt med armarna fram och tillbaka i liten vinkel, som en trollslända ungefär. En annan tog långa utdragna, nästan graciösa tag med armarna. Hon låg länge så, som om hon drömde sig bort under tiden. Kanske tänkte hon sig att hon svävade uppe i det blå.
Sen hjälpte de varandra upp ur änglarna. Den minsta killen var inte så nogräknad utan kravlade sig upp själv och snodde snabbt runt för att skåda sitt verk. Sedan tog han sin jämngamla kamrats utsträckta hand och hjälpte henne upp ur sin snöängel. De två drog därefter med gemensamma krafter upp den äldsta flickan, som antagligen var ett äldre syskon. De stod där en stund, snöiga om baken och betraktade sina änglar. Sedan gick de glatt vidare, kanske för att klättra i en snöhög eller hasa kana nerför någon liten slänt.
Men änglarna finns kvar, utanför mitt fönster, på andra sidan vägen.
