plaTines braigheter

När allting känns tungt och trist kan det vara bra att pigga upp sig lite med att göra någonting vardagskonstigt. Piffa upp de gråa rutinerna i vardagen lite! Genom att göra saker på ett annorlunda sätt mot vad man är van vid, blir vardagen lite roligare, utan att det egentligen kräver någonting extra av en. För det är viktigt att det är lätt att genomföra vardagskonstigheten, om det krävs en startsträcka eller förberedelser så kan man ju inte vara spontan.

En vardagskonstighet som jag kom på när jag behövde piggas upp häromdagen var att ta med mig en glasspinne in i duschen och äta den medan jag tog min varma dusch. Vips blev det lite mer spännande att duscha! I själva verket var det ju nästan ingenting konstigt alls med att äta glass i duschen. Snarare kände jag mig lite dum som inte kommit på att prova tidigare.

De perfekta sätten att piffa upp vardagsrutinerna är nog just sådana som känns så enkla att genomföra att man undrar varför man inte alltid gör så. Och det största hindret mot att göra vardagen roligare är väl att vi är så vana vid våra vardagssysslor att det inte ens faller oss in att man skulle kunna utföra dem på något annorlunda sätt.

Mer fantasi åt folket!
(Och gärna tips på bra och enkla vardagskonstigheter åt mig om ni ruvar på några!)

När allt är slaskigt och grått och fult och man bara önskar att våren ska komma någon gång kan man i alla fall glädjas över Catharina Grünbaums “klockrena” beskrivning av det hela. Catharina Grünbaum är språkvetare på DN och dikten är ur hennes bok “I sällskap med språket” (som jag för övrigt varmt rekommenderar som tunnelbaneläsning).

Snösemantik

Drivans blomster smälta ned och dö.
Snön är inte längre vit som snö.

Själva ordet snövit skiftar mening
och betyder ‘vit med förorening’.

Vintervit är ispalatsets snöputs,
det vill säga grå av sand och tösmuts.

Nu syns sotet, fällt från vinterns himmel.
Prinsens vita fåle blir en skimmel.

Snövit gråter. Skönheten är bräcklig.
Hy som snö i tö är rätt förskräcklig.

Hur sjutton vet skatorna hur de ska bygga på sitt bo? Det skulle väl vara en sak om det bara vore en enda skata som byggde. Då kan man ju tänka sig att skatan skapar sig någon slags inre bild av hur det färdiga boet ska se ut och sen bygger utifrån det. Men när de är två, vilket de ju brukar vara när de ska bygga bo, hur sjutton gör de då? Hur vet de vad den andra tänker och hur skapar de sig en gemensam bild? För inte sjutton kan de väl reda ut så komplicerade saker med varandra genom sitt kraxande?

Under de timmar jag studerat skatorna som bygger bo utanför mitt fönster har jag fått uppfattningen att de vet exakt var de vill ha verenda pinne i sitt bobygge och att de trixar och kämpar med varje ny pinne tills den sitter precis på rätt sätt i konstruktionen. Men hur sjutton kan de arbeta mot samma mål när de är två stycken? Hur bra kan de kommunicera egentligen? Vad händer om en skata sätter pinnar ivägen där den andra skatan tänkt sig en öppning?

Det verkar ju inte hända, och skatbon ser ju inte exakt likadana ut så på något sätt måste de ju skapa sig ett gemensam målbild. Eller? Annars skulle ju all tid kunna gå åt till att båda flyttar den andras pinnar, vilket skulle bli ett evighetsjobb och leda till att boet aldrig blev klart. Ett lika dåligt alternativ vore om båda lät den andra bygga för öppningarna de tänkt sig och till slut, när boet var färdigt, upptäckte att det inte fanns någon ingång alls i det längre.

Är det kanske så att en av skatorna är boss (i så fall honen eller hanen?) och den andra bara är hantlangare? Fast då borde man ju hört talas om det. Bygger de bara boet helt slumpvis trots att de ser så otroligt bestämda och noggranna ut? Jag har svårt att tro det. Eller tar de konflikterna allteftersom de dyker upp och kraxar ilsket åt varandra tills en ger sig? Det skulle förklara varför de stör min morgonsömn, men kan verkligen ett bo som byggs på så lösa grunder hålla?

Ja, hur sjutton gör de? Fascinerande är det i alla fall!