Duvkrock
Har du någonsin blivit påflugen av en duva? Det har jag nu.
Promenerade fram på en trottoar vid Fridhemsplan. Det var inte trångt där jag gick men det var ändå en hel del folk som rörde sig omkring mig. Duvor brukar ju swoscha förbi en lite här och där eller flaxa upp då och då i närheten av en när man är inne i stan. Inget konstigt med det, duvorna finns ju överallt. Men visst har det hänt att jag funderat över hur de alltid lyckas hålla avståndet till alla människor som rör sig kors och tvärs i olika tempon, hur de undviker att bli trampade på. De ser ju nästan alltid ut att använda så lite energi som möjligt för att komma ur vägen, tar helst bara några hopp åt sidan och använder vingarna bara om de känner sig tvugna. Och ändå lyckas de alltid hålla sig undan. (Och utom räckhåll för barn.)
Den här duvan var kanske lite väl lat för den måste plötsligt ha känt sig väldigt trängd. Någon av mina medmänniskor på trottoaren kom väl för nära för snabbt. Plötsligt såg jag i ögonvrån hur en duva flög upp från marken en bit innanför mig på trottoaren och innan jag hade hunnit förstå vad som hände hade den passerat så nära framför mig att den smällde in sin ena vinge i ansiktet på mig.
Helt paff stannade jag upp, tittade på människorna runtomkring mig och skrattade för mig själv. Jag sökte fånga någon mötandes blick, för att få dela det hela med någon, men alla skyndade på åt sina olika håll utan att ägna mig någon uppmärksamhet. Ingen verkade ha tagit notis om vad som inträffat. Ingen ville möta min blick eller le med mig. För duvans del måste stöten ha inneburit att den kom ur kurs för ett ögonblick. Men den hade fortsatt sin flykt och var uppslukad av stadsbruset.
Helt ensam stod jag där. Med människorna som passerade förbi mig. Med känslan av duvans vinge kvar i ansiktet. Och med ett leende på läpparna. Det var bara duvan och jag som visste vad som hänt.
