plaTines braigheter

Vi skulle bygga ihop en bokhylla. En bokhylla i många, många delar som Gunnar ärvt av en släkting och som stått på vinden i flera år sedan dess. Det var sidostycken, skåpdörrar och hyllplan i olika bredder och längder. Många. Vi skulle inte få plats att montera upp allt men för att kunna skapa oss en bild av hur det hela hängde ihop och vilka av delarna vi skulle välja att använda fick vi glatt kånka ner allt från den sommarstekheta vinden.

Många turer blev det men sedan kunde vi klura ut vilka delar som hörde ihop med vilka. Då återstod bara skruvandet. Ja, och så skruvarna förstås. Skruvarna ja…

Vi visste redan innan att det egentligen inte var någon som hade koll på var skruvarna fanns. Att de inte hade setts till efter att bokhyllan flyttats. Men de måste ju ligga på något bra ställe hade vi tänkt, hoppfullt. Det ger sig nog. De ligger väl på något fullständigt logiskt och bra ställe. Typ i en påse fasttejpad på någon av hylldelarna. Eller i en av kartongerna med skåpluckor. Eller i skåpet med smyckena och de andra mindre sakerna som ärvts. Eller kanske i en skruvlåda i verktygshörnan. Eller kanske i verktygslådan. Eller kanske i en burk någonstans i närheten av hyllorna på vinden. Eller kanske någon annanstans på vinden. Eller kanske… kanske inte.

Inga skruvar någonstans. Det är det som är så besvärligt med såna där bra ställen. Man hittar dem bara när man lägger undan saker, men aldrig när man ska ta fram dem igen.

Men vi hade iallafall ett par skruvar som satt kvar i olika sidostycken, antagligen för att de suttit mycket hårdare än alla andra så att ingen orkat lägga energi på att få loss dem. Och efter lite pill och slit lyckades vi få ut en sådan att ta med till närmaste järnhandel. Det gällde ju att få rätt längd och gängning.

Vi räknade också ut att vi skulle behöva 144 skruvar allt som allt. (Om man nu ändå fixade nya skruvar så var det ju lika bra att köpa så att det gick att skruva ihop alla delar av bokhyllan, även om vi bara tänkte använda några just nu.) Och så gav vi oss iväg till Järnhandeln. På vägen diskuterade vi hur mycket sådana skruvar skulle kunna tänkas kosta. Vi tyckte att de kunde ju inte vara så speciellt dyra. Det var ju trots allt bara några små skruvar.

Väl i Järnhandeln räckte vi fram vår skruv och fick följa med in bland höga hyllor fulla med lådor med olika metallpryttlar i. Den gamle järnhandlaren, som säkert hade grundat järnhandeln någon gång för länge sedan, drog ut en låda nere vid golvet och vi hukade oss ner medan han letade igenom de små pappkartongerna däri.

“Ja… den är tumgängad den här…”, sa han halvt för sig själv och drog fram en plastpåse med skruv ur lådan. “De här kanske skulle funka.” Skruvarna i påsen var lite längre än våra, hade kullrigt huvud istället för platt, och så hade de gängning hela vägen medan våran var slät sista biten mot huvudet. Några kortare fanns inte, men gängningen såg ju ut att vara densamma och det var ju det viktigaste. Stämde bara den skulle man ju kunna kapa av skruvarna i värsta fall. Om det inte gick att skruva in dem tillräkligt. Tanken på att kapa 144 skruvar var dock inte helt lockande.

När vi frågade om priset visade det sig ligga högre än vi räknat med. Tre och femtio styck. Plus moms såklart. Ojoj, det får man ju en bokhylla för… Men kanske kunde man få ett lägre pris om man köpte 144 stycken?

Jasså, så många? Jodå, då kunde vi få dem för 2 kr styck. Inklusive moms. Men… det var ju ett problem med mängden. Så många som 144 stycken var han inte säker på att han hade. Han gissade att påsen innehöll runt hundra skruvar. Men då var det ju lugnt ändå, menade vi, för det räckte ju till att börja med, så kunde vi komma tillbaka när de fått in fler. “Såna här görs inte längre”, fick vi till svar. “Så det blir nog svårt.”

Tja, vad kunde vi göra? Vi köpte hem några stycken på prov i alla fall för att se om de fungerade som de var eller om vi skulle behöva bli tvugna att kapa dem. För i så fall kanske det vore bättre att se om det mot all förmodan gick att hitta någon annan järnhandel som hade några.

Hur som helst visade det sig att de fungerade utan kapning så vi återvände för att köpa de som fanns. En yngre kille gick och hämtade påsen och ställde sig att räkna dem.

Det finns en del att titta på i en järnhandel och jag studerade Moraknivarna medan han räknade. När han var klar trodde man knappt att det var sant för otroligt nog hade påsen visat sig innehålla 145 stycken finfina skruvar!

Mycket nöjda köpte vi hela påsen och gick hem för att börja skruva och skruva. Inte är det ofta man råkar ut för en sådan oförskämd tur! Med tanke på lagen om alltings jävlighet var vi nog snarare ganska inställda på att vi just inte skulle få tag på så många skruvar som vi behövde. Snarare precis ett fåtal för lite, för att det skulle bli extra retsamt. Men att allting skulle klaffa sådär bra, det hade vi aldrig räknat med!