Getsmak
Ett kvarter ifrån mig ligger en liten park där de har djur. Det är ungefär som en 4H-gård där barnen kan klättra in i kaninhagen och klappa kaninerna eller låta bli att mata hästarna. Förutom hästar och kaniner finns marsvin och getter samt lösgående höns och två katter.
Jag brukar gå dit ibland. Det är avkopplande att stå och titta på en idisslande get. Men lika mycker som att titta på djuren tittar jag på människobarnen. Det händer alltid någonting oväntat och roligt i mötet mellan barnen och djuren.
Nu har det kommit en ny get på besök. Det brukar göra det såhär års för att getinnorna ska få killingar till våren. I år heter han heter Jupiter och är en mycket kelig, långhårig och charmig liten get. Det mest speciella med Jupiter är dock att han luktar jättejättemycket get. Jag har aldrig tidigare känt någon större getdoft i parken om jag inte klappat en get och sen luktat på handen. Nu ligger doften över hela området.
Den sträva men också lite söta getlukten råkar vara en doft som jag tycker väldigt mycket om. Kanske för att det luktar precis som chèvre smakar. Eller kanske förknippar jag den med tiden som jag arbetade som volontär på en liten gård i en bergsluttning i franska Alperna.
Eftersom jag tycker så mycket om lukten är det hur som helst extra trevligt att Jupiter är så kelig. Jag brukar stå och klia honom på halsen genom staketet och han lutar huvudet bakåt för att jag ska komma åt ordentligt. Efteråt luktar man get om handen i flera timmar, trots att man tvättar sig.
Vid mitt senaste besök i parken upptäckte jag att det är fler än jag som gillar getlukt. Efter att ha kliat Jupiter som vanligt gick jag och tittade på kaninerna. Då döck Missan upp. (Fin fantasi när det gäller kattnamn där.) Hon hoppade upp och satte sig på staketet in till kaninerna där jag stod. Självklart började jag klia henne. Det roliga var att så fort min hand kom i närheten av hennes nos började hon istället slicka på mina fingrar. Den lilla sträva, kittlande tungan slickade långsamt och noggrant på alla mina getkliarfingrar. Jag fortsatte att klia henne men så fort jag kom i närheten av nosen ville hon återigen slicka på fingrarna. Smaken verkade aldrig ta slut. I motsats till om man doppat fingrarna i grädde fanns där ju ingenting att verkligen få i sig. Men därmed heller ingenting som kunde ta slut. Bara smaken av get. Som tycktes räcka hur länge som helst.
På något sätt påminde Missan så mycket om mig själv när jag känner doften av get. Jag kan ställa mig och dra in lukten i näsan och vill liksom bara hålla kvar den där. Inte andas ut igen. Bara fortsätta känna den, särskilja dess olika nyanser, leka med den. Men så måste jag andas ut för att lungorna ber om ny luft. Och då får jag börja om från början och dra in ny lukt. Och aldrig får jag riktigt grepp om lukten. Aldrig får jag nog.
Jag tror att jag är ganska ensam bland människor om att känna såhär inför getlukt. De flesta tycker nog att get luktar lite för starkt och strävt. Men nu vet jag att det i alla fall finns en som förstår mig. Att Missan känner som jag.
