På en nyborstad gångväg mellan några huslängor i mitt bostadsområde hade någon visat prov på tålamod. Med kritor i olika färger hade asfalten prytts av en hage. Liksom många hagar ritade med krita på asfalt var strecken den bestod av lite sneda och vinda, men det som gjorde den här hagen så speciell var dess längd. Dess oerhörda längd! Den slingade sig fram längs vägen, svängde lite hit och lite dit, ibland i tvära vinklar, ibland i snirkliga kurvor. Ibland blev den bredare och ibland smalare. Och längre och längre bort sträckte den sig.
Eftersom gångvägen går i en båge på det här stället kunde man inte se var hagen slutade när man stod vid dess början. Först efter att fascinerat ha följt den en bit kunde man se dess slut – fortfarande en bra bit bort. Jag uppskattar att hagen slingrade sig i närmare 50 meter! Där kan vi snacka om barn med tålamod.
Nog började det rycka lite i mina haghopparmuskler, men tyvärr hade min vuxna, analytiska blick redan avslöjat för mig att hagens starka sida inte var att bli hoppad. De långa “enbenssträckorna” samt att det var så tätt mellan de små rutorna skulle snabbt få vilken haghoppare som helst att tappa intresset. Tanken att bara hoppa varannan ruta slog mig men avfärdades i samma stund som den dök upp. Det skulle ju inte vara att hoppa hage på riktigt. Jag fick helt enkelt nöja mig med att gå bredvid och beundra skapelsen.
Även för den som låg bakom hagen fanns antagligen den stora glädjen inte i hoppandet utan just i skapandet av den. Säkert provhoppades den någon gång. Bara för att testa liksom. Kanske räckte inte ens engagemanget till att hoppa hela de 50 metrarna. (Det är verkligen väldigt långt för att vara en hage.) Men sedan lockade säkert nya utmaningar, eller så var det dags att gå in och äta. Så är det alltid.
Hagen blev till. Den blev färgglad, slingrig och lång. Jättelång! Och sedan lämnades den att långsamt nötas bort under fotsulorna på hundrastare, pensionärer och barnvagnsföräldrar. Nog lär många av de förbipasserande, liksom jag, lägga märke till den långa hagen och ge den ett varmt leende. Och visst har vi alla någonting vi kan lära av den.
