plaTines braigheter

Hur sjutton vet skatorna hur de ska bygga på sitt bo? Det skulle väl vara en sak om det bara vore en enda skata som byggde. Då kan man ju tänka sig att skatan skapar sig någon slags inre bild av hur det färdiga boet ska se ut och sen bygger utifrån det. Men när de är två, vilket de ju brukar vara när de ska bygga bo, hur sjutton gör de då? Hur vet de vad den andra tänker och hur skapar de sig en gemensam bild? För inte sjutton kan de väl reda ut så komplicerade saker med varandra genom sitt kraxande?

Under de timmar jag studerat skatorna som bygger bo utanför mitt fönster har jag fått uppfattningen att de vet exakt var de vill ha verenda pinne i sitt bobygge och att de trixar och kämpar med varje ny pinne tills den sitter precis på rätt sätt i konstruktionen. Men hur sjutton kan de arbeta mot samma mål när de är två stycken? Hur bra kan de kommunicera egentligen? Vad händer om en skata sätter pinnar ivägen där den andra skatan tänkt sig en öppning?

Det verkar ju inte hända, och skatbon ser ju inte exakt likadana ut så på något sätt måste de ju skapa sig ett gemensam målbild. Eller? Annars skulle ju all tid kunna gå åt till att båda flyttar den andras pinnar, vilket skulle bli ett evighetsjobb och leda till att boet aldrig blev klart. Ett lika dåligt alternativ vore om båda lät den andra bygga för öppningarna de tänkt sig och till slut, när boet var färdigt, upptäckte att det inte fanns någon ingång alls i det längre.

Är det kanske så att en av skatorna är boss (i så fall honen eller hanen?) och den andra bara är hantlangare? Fast då borde man ju hört talas om det. Bygger de bara boet helt slumpvis trots att de ser så otroligt bestämda och noggranna ut? Jag har svårt att tro det. Eller tar de konflikterna allteftersom de dyker upp och kraxar ilsket åt varandra tills en ger sig? Det skulle förklara varför de stör min morgonsömn, men kan verkligen ett bo som byggs på så lösa grunder hålla?

Ja, hur sjutton gör de? Fascinerande är det i alla fall!

Tre barn gjorde snöänglar utanför mitt fönster på andra sidan gatan. Det var så härligt att se deras olika tekniker. Någon viftade frenetiskt med armarna fram och tillbaka i liten vinkel, som en trollslända ungefär. En annan tog långa utdragna, nästan graciösa tag med armarna. Hon låg länge så, som om hon drömde sig bort under tiden. Kanske tänkte hon sig att hon svävade uppe i det blå.

Sen hjälpte de varandra upp ur änglarna. Den minsta killen var inte så nogräknad utan kravlade sig upp själv och snodde snabbt runt för att skåda sitt verk. Sedan tog han sin jämngamla kamrats utsträckta hand och hjälpte henne upp ur sin snöängel. De två drog därefter med gemensamma krafter upp den äldsta flickan, som antagligen var ett äldre syskon. De stod där en stund, snöiga om baken och betraktade sina änglar. Sedan gick de glatt vidare, kanske för att klättra i en snöhög eller hasa kana nerför någon liten slänt.

Men änglarna finns kvar, utanför mitt fönster, på andra sidan vägen.

Att bli bjuden på pannkaksfrukost är bra. Att tillbehören till pannkakorna är de godaste och fräschaste man kan tänka sig försämrar inte saken. Uppskurna nektariner, melon, mango (och andra exotiska frukter som jag tyvärr inte tål), glass och riven choklad… Kan pannkakor bli bättre än så? Jag har då aldrig ätit några iaf. Och när man till all denna lyx får sällskap av en massa trevliga vänner, då gör det inget att man är trött, dagen är dömd att bli rätt bra ändå.

Det var pannkaksmannen som bjöd på frukost. Även kallad Anton. Mina vänner har nämligen avgivit ett kollektivt nyårslöfte, att någon ska ordna gemensam frukost den första lördagen varje månad. Personligen så ger jag inte mycket för nyårslöften i vanliga fall, folk brukar ändå bara bryta dem. Men när ens vänner bestämmer sig för att fixa gemensam frukost en gång i månaden, då kan man ju inte gärna ha någonting emot det.

Tack för frukosten Anton!

Nu måste jag bara berätta vad som hände mig härom veckan. Jag var på väg till tunnelbanan utan att ha speciellt brottom och hoppade över en snövall som låg i min väg. När jag gjorde det tittade jag neråt och upptäckte till min förvåning att jag hade två olika skor på mina fötter. På vänsterfoten hade jag en låg känga, från det paret som jag hade tänkt att ta på mig, men på högerfoten hade jag istället en av mina gympadojor som jag också brukar använda ofta. Till mitt försvar bör sägas att båda i alla fall var svarta, men ändå… :)

När jag tänkte efter mindes jag att jag faktiskt hade reagerat på att någonting var konstigt, inte en utan t.o.m. två gånger, medan jag hade tagit på mig skorna, men ändå alltså inte märkt någonting. Först hade jag reagerat över att den högra skon hade kännts trängre än den vänstra när jag drog den på mig. Sen hade jag reagerat på att öglorna och ändarna på skosnörena verkade hänga ner mera på den högra skon. Då minns jag t.o.m. att jag tittade efter hur det såg ut på vänsterskon, men utan att märka att det berodde på att det var två helt olika skor hade jag ryckt lite på axlarna för mig själv och struntat i att fundera mer på saken.

På vägen tillbaka för att byta skor (för man vill ju ändå inte se ut hur som helst när man ska fira sin mammas födelsedag) mötte jag granndamen snett under mig och berättade skrattande vad jag hade gjort. Hon skrockade och verkade nöjd över att även unga människor kunde vara tankspridda och sa att det var bra för det innebar att hon inte behövde vara så orolig över att hon själv höll på att bli glömsk.

hihi!

Trafikinformatörerna på SL brukar ha såna där mörkblåa stora jackor med massor av neongult reflexmaterial på. Det brukar vara rejäla grejer som är väl tilltagna och ser jättevarma ut. Och tur är väl det när de ska stå utomhus och hänvisa till ersättningsbussar i vintervindarna. Dessa jackor finns även utformade som rockar. Då fortsätter det mörkblåa kraftiga tyget till en bit nedanför knäna och små personer försvinner nästan i dem.

Tänk er en tunn kvinna iklädd en sådan, skyndandes till sin parkerade bil och på fötterna iklädd ett par typiska kontorsskor med hög klack. I den flera centimeter djupa snömodden! En mycket udda syn må jag säga. Som liksom bränner sig fast på näthinnan. Men sånt kan man se på gatan utanför mitt fönster om man har tur…

Idag var en spännande dag. I alla fall hände det någonting ovanligt. Min kompis Emil och jag skulle gå ut och handla lite mat för att laga middag tillsammans. Vi var jättehungriga och skulle köpa ingredienser till en snabblagad soppa. Ut gick han genom ytterdörren och efter gick jag och stängde den efter mig. Det gör jag aldrig utan att ha nyckeln i handen! Men det gjorde jag alltså idag. Och på sin spik i hallen hängde nyckeln, det visste jag i samma ögonblick som jag frågade mig själv hur det kom sig att jag just stängt dörren utan att känna nyckeln i min hand. Vi var utelåsta.

Om ni inte redan räknat ut det så kan jag säga att min dörr är av typen som går i lås automatiskt när man stänger den. Efter att Emil hjälpt mig att sluta upprepa att jag inte ville vara utelåst och hindrat mig från att försöka meka loss brevlådan fick han mig att ringa mamma som har min extranyckel. Själv kunde jag på min hungrande mage bara se framför mig hur vi skulle behöva åka fram och tillbaka till henne och ville därför först prova metoderna “förneka” och “sträcka-in-en-pinne-genom-brevlådan-och-försöka-fiska-nyckel”. Men Emil avbröt mig alltså och övertalade mig om att ringa mamma istället, och samtidigt kom jag på att hon ju för tillfället har min brorsas bil hos sig och att det bara skulle ta henne 10-15 min att åka hem till mig om hon befann sig hemma.

Jag fick tag på mamma och det visade sig vara nemas problemas. Hon planerade just att ta bilen till mormor och på så vis var det ju ingen större omväg att först passera mig. Så Emil och jag gav oss ut på en liten promenad i väntan på henne. (Efter att först ha inhandlat var sin banan för att stilla den värsta hungern.)

Snart började vi prata om de goda semlorna som de tillverkar i industriområdet nedanför mig. Superkvalitet som levereras till Östermalms- och Hötorgshallarna och som där går att köpa för dyra pengar. Men nere hos tillverkaren vid mig tar de bara 13 kr styck för dem, vilket verkligen är ett bra pris för goda konditorisemlor. Nu visste jag dock att deras försäljning bara har öppet på vardagar, men jag har också sett att de brukar vara i själva fabriken även på andra tider. Därför övertalade jag Emil att vi skulle gå dit ändå och fråga om de hade några semlor. Vi ringde på och en kort, glad äldre man dök upp i de stora ståldörrarna. Jag frågade om de händelsevis hade några semlor att sälja oss och han försvann in för att leta om de hade några undanlagda från försäljningen, eftersom leveransen för dagen redan gått i väg på morgonen.

Efter en ganska lång stund dök han upp igen med två muffins i händerna. “Vi hade inga semlor”, sa han, men ni kan få två muffins direkt från ugnen istället. Han gav oss muffinsarna som var rykande varma. Några pengar ville han inte ta emot, så vi tackade så mycket och började promenera hemåt. Det snöade och vi hade motvind och det gjorde det helt perfekt att ha en varm muffins med alldeles knaprig yta att äta på medan vi gick hemåt.

Man vet aldrig vad som väntar en i nästa stund och det finns mycket som kan bli bra även när det inte går som man tänkt sig!

Härom morgonen när jag satt på tunnelbanan hamnade jag mitt emot en ung mamma och hennes kanske 5-åriga dotter. Mamman satt under hela tågresan lutad mot fönstret med ögonen slutna och dåsade. Dottern däremot var pigg och satt på barns vis och gled omkring på sätet och studerade människorna omkring henne. Hon lyssnade ogenerat på människors samtal och iakttog dem, tills någon vände blicken åt hennes håll och hon snabbt tittade bort. Då och då tilltalade hon sin mamma som utan att öppna ögonen grymtade något, för mig ohörbart, till svar.

Flickan fortsatte att glida runt på sätet och började snart gnola. Eller kanske snarare sjunga för sig själv. För precis lika ogenerat som hon studerat de kringvarande sjöng hon “Lillla snigel akta dig” som om hon varit helt ensam.

Jag vill också sjunga “Lilla snigel akta dig” högt för mig själv på tunnelbanan för att göra resan kortare. Och liksom flickan höja rösten och avsluta med “…annars tar jag DIG!”, samt spänna kroppen och låta sig glida av sätet. Men jag vågar inte.

Anledningen till att jag startar den här bloggen är något som inträffade på Konsum tidigare idag. Har inte kännt behov av att ha en blogg innan dess. Men nu måste jag ju bara meddela världen!

Jag skulle göra köttbullar. Tror inte jag har gjort det någon enda gång sen jag flyttade hemifrån för fyra år sen. Och så igår började jag plötsligt storlängta efter mammas köttbullar. Och längtan höll i sig idag så jag traskade iväg till Konsum för att köpa köttfärs, mjölk och ägg. Till min fasa upptäckte jag att inte bara 6-packen ekologiska ägg var slut (vilket inträffar med jämna mellanrum) utan alla 6-pack, oavsett märke. Hyllan vara tom! Kändes lite mycket att köpa ett 12-pack ägg när man egentligen bara behövde ett endaste ägg.

Men medans jag stod och funderade på vad jag skulle göra närmade sig lösningen. Nästa äggkund dök upp och upptäckte också hon till sin fasa att hyllan var tom. Men nu var vi ju två som hade ställt in oss på att köpa sex ägg… och två gånger sex är ju precis just tolv, så snabbt föreslog jag att vi skulle köpa ett 12-pack att dela på. Sagt och gjort! 12-packet betalades och vi fick hjälp med själva delandet av personalen som snittade till två fina sex-pack åt oss. Nöjda och glada traskade vi hem åt var sitt håll, hon till sin pyttipanna och jag till mina köttbullar. Och gissa om köttbullarna blev goda!

Tänk vad glad världen skulle vara om man alltid hade nån att dela ägg med!